Abstracts
Posters

SFD/SFSD 1

Användning av SGLT-2-hämmare och GLP-1-analoger i Kronoberg hos patienter med typ-2 diabetes och ischemisk hjärtsjukdom. Följs moderna riktlinjer?
Karl Jägervall, ST-läkare medicinkliniken Växjö

Bakgrund: Typ 2-diabetes är en vanlig sjukdom med ökande prevalens där ischemisk hjärtsjukdom är en välkänd och fruktad komplikation. De nya läkemedelsgrupperna SGLT-2-hämmare och GLP-1-receptoranaloger har visat positiva effekter på kardiovaskulära utfallsmått för patienter med typ 2-diabetes och kardiovaskulär sjukdom och nya riktlinjer rekommenderar att dessa läkemedel används i högre utsträckning än vad som görs idag och oberoende av HbA1c-nivå.

Syfte: Att studera dagens användning av SGLT-2-hämmare och/eller GLP-1-receptoranaloger i Region Kronoberg för patienter med typ 2-diabetes och manifest ischemisk hjärtsjukdom.

Material och metod: Data för samtliga patienter i Region Kronoberg med typ 2-diabetes (ICD-10 kod startande med E.11) och ischemisk hjärtsjukdom (ICD-10 I.20-I.25) diagnosticerad under perioden 2019-2021 inhämtades tillsammans med data avseende behandling med SGLT-2-hämmare och/eller GLP-1-receptoranaloger under perioden 2016-2021. Patientkaraktäristika med HbA1c, eGFR och BMI inhämtades också. Inhämtning av avidentifierade uppgifter skedde via Qlickview från journalsystemet Cambio Cosmic.

Resultat: Av totalt 12 606 patienter med typ 2-diabetes hade 19,1 % (n=2 409) också diagnostiserats med ischemisk hjärtsjukdom. Medianvärde för ålder var 79 år, BMI 28,7 kg/m², HbA1c 53 mmol/mol och eGFR 58 mL/min/1,73 m². 67,7% var män och 32,3 % var kvinnor.

Av de 2409 inkluderade patienterna hade 22,8 % (n=549) fått behandling med SGLT2-hämmare/GLP1- receptoranaloger. Faktorer som statistiskt signifikant ökade användningen av SGLT-2-hämmare och/eller GLP-1- receptoranaloger var: lägre ålder (p<0,001>, högre HbA1c (p<0,001>, manligt kön (p<0,001), högre BMI (p<0,001> och högre eGFR (p<0,001>.

Diskussion: Av patienter i Region Kronoberg med typ 2-diabetes och ischemisk hjärtsjukdom hade knappt en fjärdedel förskrivits SGLT-2-hämmare och/eller GLP-1-receptoranalog. Rekommendationen att använda
SGLT2-hämmare/GLP1-receptoranaloger oavsett HbA1c-nivå förefaller ej ha implementerats i klinisk praxis och användningen kan med fördel öka i denna patientgrupp givet nya riktlinjer och behandlingsrekommendationer. Vidare studier behövs för att kartlägga eventuella könsskillnader i förskrivningsmönstret.

SFD/SFSD 2
Effect of meal composition on postprandial blood glucose and lipids in type 1 diabetes
Afroditi Barouti Anneli Björklund, Kerstin Brismar Neda Rajamand Ekberg

Title:
Background: Increasing the amount of protein or fat in meals with identical carbohydrate content has been linked to higher glucose excursions in the late postprandial state for people with type 1 diabetes (T1D).
However, it is unclear how differences in the composition of isocaloric meals affect postprandial glycemia and lipemia.
Objective: The aim of this study was to assess how four isocaloric meals with different macronutrient composition affect postprandial blood glucose and lipids in adults with T1D.
Methods: A sample of 5 men and 12 women with T1D, mean age 53 years, tested four meals in a cross-over randomized study design. The isocaloric meals (600 kcal) were: a high carbohydrate reference meal (HC),
a high carbohydrate and fiber-rich meal (HC-fiber), a 50% lower carbohydrate high protein meal (HP) and a 50% lower carbohydrate high fat meal (HF). Blood glucose and lipids were collected up to 240 minutes postprandially. Data were analyzed using linear mixed effects models. P < 0.05 was considered significant. Results: The 4-hour incremental area under the curve (iAUC) for glucose was lower for the HP and HF meals compared to the HC meal (P = 0.04 and 0.02 respectively), while the addition of extra fiber did not result in significant differences between the HC meals. Postprandial glucose excursions were significantly higher for the HC meals compared to the HF/HP meals from 120 minutes and onward. As for blood lipids, only the 4-hour iAUC for triglycerides was higher for the HF compared to the HC meal (P = 0.03), though at 240 minutes postprandially both the HF and HC meal led to increased triglycerides compared to the HP meal (P < 0.05). Discussion and clinical implications: People with T1D had lower overall and late postprandial glucose excursions after the consumption of HF and HP meals compared to isocaloric HC meals. Postprandial triglycerides were overall increased after the HF meal, though after 4 hours this increase was not significantly different compared to the HC meal. Our results on how different types of meals affect metabolic control can contribute to improved and individualized dietary advice to people with T1D. SFD/SFSD 3 Sexual health in diabetes care is a hot topic: An interview study
Janina Yin

Background: It is well known that diabetes mellitus may affect a person’s sexual function. Interview studies, with men and women living with diabetes show that talking about sexual health is important. A literature search shows a lack of evidence regarding diabetes nurses’ willingness to address sexual health.
Aim: The aim of this study was to illuminate diabetes nurses’ experience of talking about sexual health with adults having diabetes.
Method: A semi-structured interview study was conducted with 12 nurses working in southern Sweden with adult diabetes care within primary health care and in hospital settings. Digital or personal interviews took place between September and November 2021. The interviews were analyzed using latent content analysis. Results: The result embraces the diabetes nurses’ experience of talking about sexual health with persons with diabetes. The nurses who address the topic found it easier with men than with women but the talk was based on a solid relationship. The main theme Talking about sexual health is a hot topic, emerged from
three categories. Obstructive factors that complicate the talk such as lack of time and knowledge. Promoting factors that facilitate the talk was the prior experience and having a male focus. Improvements to facilitate the talk was a supportive environment and shared responsibility with the diabetes team.
Discussion: The majority of nurses did not address sexual health as it was seen as difficult and made them feel embarrassed. In addition, the health care organization and management within diabetes care lacked interest in supporting sexual health as part of the diabetes care. Most diabetes nurses only talked about sexual health if the patients asked the question themselves. This could lead to a greater health care and gender inequality if sexual health is primarily discussed with men and not as a routine with everyone.
Clinical implications: To increase knowledge among the diabetes care staff in talking about sexual health support is needed from the organization. Based on the result a recommendation is that diabetes clinics create a special team being responsible to develop methods and material on sexual health for both men and women. In addition, this team could also create routines at the clinic that reinforce the notion that sexual health is important and not just a hot topic to avoid.

SFD/SFSD 4
Jämförelse mellan isCGM Freestyle Libre 1, Freestyle Libre 2 och kapillär SMBG hos yngre individer utan diabetes
A. Gerre, E. Löndahl, K. Ziegler, K. Filipsson, M. Löndahl

Bakgrund och Syfte: IsCGM är ett värdefullt verktyg för att minska glukosvariabiliteten, förbättra den metabola kontrollen och livskvaliteten hos individer med diabetes. Metoden har i flera medicinska kontexter ersatt kapillär egenglukosmätning (SMBG) som standardmetod för glukosmätning. Dock har frågor kring metodens tillförlitlighet i lägre glukosintervall liksom vid snabba glukosförändringar väckts. Denna studie syftar till att evaluera tid i hypoglyekmi och känslighet i situationer med snabba glukossvängningar för SMBG, Freestyle 1 och Freestyle Libre 2 hos yngre individer utan diabetes.
Metod: Tio personer mellan 16 och 21 år (8 kvinnor) randomiserades till att bära Freestyle Libre 1 på sin högra eller vänstra överarm under två veckor och Freestyle Libre 2 (Abbbott Inc.) på den andra. SMBG mättes med Contour Next One (Ascensia) minst 7 gånger per dag samt i samband med stresstest. Under två
veckorsperioden genomförde varje deltagare fyra måltidsstresstest (2xhög-kaloriintag och 2x intag av snabba kolhydrater). Etikgodkännande föreligger.
Resultat: Ingen deltagare hade problem med eller upplevde obehag av användande eller applicering av Freestyle Libre. isCGM-data var tillgängliga för 86 % av den totala tiden. Tid i, under och över målområde visas I Figur 1. I Figur 2 visas skillnaden mellan isCGM och SMBG under måltidstesterna.
Konklusion: Ur ett kliniskt perspektiv var följsamheten mellan isCGM och SMBG tillfredsställande. Freestyle Libre 2 synes inte, till skillnad från Freestyle Libre 1, överdiagnostisera tid i hypoglykemi hos unga människor med välkontrollerad glukos-metabolism.

SFD/SFSD 5
Sökandet efter skyddsmekanismer mot makrovaskulära komplikationer hos patienter med typ 1 diabetes i mer än 30 år – ESCAPER studien

Peter M Nilsson, Anders Christensson, Ola Ekström, Gunnar Engström, Cecilia Kennbäck, Agne Laucyte, Valeriya Lyssenko, Magnus Löndahl, Martin Magnusson, Anders Gottsäter.

Bakgrund: Vissa patienter med typ 1 diabetes (T1D) undgår makrovaskulära komplikationer och diabetesnefropati (DN) trots lång sjukdomsduration. Hittills genomförda studier har kunnat peka på en mer gynnsam lipidprofil hos dessa, men de närmare mekanismerna är inte kända.
Syfte: Att karakterisera T1D patienter utan makrovaskulära komplikationer eller DN trots mer än 30 års sjukdomsduration avseende kardiovaskulär och metabol funktion samt genetik och proteomik.
Metod: Inbjudna deltagare erbjuds en omfattande kardiovaskulär fenotypning med laboratorieparametrar, ekokardiografi, ultraljud av halskärl, mätning av pulsvågshastighet över aorta samt central hemodynamik, mikrocirkulation i finger (EndoPat), magnetresonansundersökning av hjärta och aorta, samt ergospirometri. Etiktillstånd finns.
Resultat: Bland cirka 1600 patienter med T1D totalt i Malmö-Lund området har vi utifrån kvalitetsregister identifierat cirka 300 individer med avsaknad av komplikationer trots lång sjukdomsduration. Dessa kommer under perioden 2022-2025 att inviteras för nämnda undersökningar.
Diskussion: I detta mångåriga projekt som beräknas starta i maj 2022 är ambitionen att kunna kartlägga protektiva mekanismer för att undgå makrovaskulära komplikationer vid T1D. Om sådana kausala mekanismer kan identifieras så kan dessa utgöra ett underlag för ett vidare sökande efter mål för framtida läkemedelsbehandling.
Referens:
Nilsson PM, Gottsäter A. Kardiovaskulära händelser – varför drabbas inte alla? Sökandet efter skyddsmekanismer för riskindivider (Medicinsk kommentar). Läkartidningen 2022, online 28 april.

SFD/SFSD 6
Risk factors for amputation in persons with diabetes in a Swedish context – a retrospective cohort design
Simon Ramstrand

Aim:
Risk factors for lower limb amputation (LLA) in individuals with diabetes has been under-studied. We examined how demographic, medical and lifestyles characteristics are associated with LLA among diabetes patients.
Method:
Using linked register data from several national Swedish registers, we extracted data for 66,570 individuals who were diagnosed for diabetes between 2007-2016 aged ≥18 years. We followed these individuals from the date of the diagnosis to amputation, emigration, death or the end of study in 2017, whichever occurred first.
Cox proportional hazards models were used to obtain hazard ratio (HR) and 95% confidence interval was used for associations between demographic, medical and lifestyles variables and amputation risk. Both unadjusted and mutually adjusted models were fitted.
Results/Discussion:
During the follow-up period, there were in total 133 lower-limb amputations. Based on the model mutually adjusting for all variables, higher age (HR=1.08 [95%CI(0.43 – 0.95)]) per 1-year) and being divorced compared with being married showed positive association (HR=1.68[95%CI(1.08 – 2.62)]) while being female showed negative association (HR=0.64[95%CI(0.43 – 0.95)]). Individuals with a record of foot risk at baseline was associated with increased risk compared to a healthy foot (neuropathy/angiopathy (HR=4.15[95%CI(2.86 – 6.02)]), previous wounds (HR=8.46[95%CI (3.37 – 21.24)]), ongoing severe foot disease (HR=11.53[95%CI(4.94
– 26.94)]). Insulin treatment compared with diet-only treatment showed HR=1.92[95%CI(1.04 – 3.57)]. Hypertension and HbA1c were not statistically significantly associated. Physical inactivity and smoking, compared with daily activity and non-smoking, respectively, showed approximately doubled risk while BMI ≥30 showed lower risk compared with normal weight (HR=0.47[95%CI(0.29 – 0.76)]).
Conclusion:
Our study suggested that age, marital status, foot risk category, physical activity, BMI, insulin treatment and smoking may be relevant to higher risk of LLA while absence of associations for hypertension and HbA1c did not agree with previous studies. Further investigation is necessary to confirm the associations between predictors and LLA suggested here.

SFD/SFSD 7
Årets kliniska avhandling
Anna E Ek

Typ 2 diabetes hos unga har varit ovanligt i Sverige, men under senare år har det kommit indikationer på att allt fler unga med fetma insjuknar i typ 2 diabetes tidigt i vuxen ålder. Vid tidig debut av typ 2 diabetes verkar de metabola förändringarna vara kopplade till stor risk för komplikationer, hög grad av samsjuklighet och mer aggressiv än typ 1 diabetes.

För att belysa hur fetma påverkar barn och ungdomar har jag i min avhandling studerat utvecklingen och orsakerna till förändrad glukosreglering hos barn med uttalad fetma, samt undersökt förekomsten av diabetesrelaterade komplikationer hos individer med tidigt debuterande typ 2 diabetes jämfört med individer som har typ 1 diabetes. Avhandlingen bygger på data från det svenska barnobesitas registret (BORIS) samt det Nationella Diabetes Registret (NDR).

Resultaten visade att förekomsten av förhöjda fasteblodsocker (>5,6 mmol/l) var hög hos barn med uttalad fetma som behandlats vid Rikscentrum för Barnobesitas [1]. Vid jämförelse mellan olika gränsnivåer av fasteblodsocker, så var det bara förhöjda fasteblodsocker enligt WHO (>6,1 mmol/l) som var tydligt associerat med lägre insulinfrisättning [2]. Vi fann ökande antal fall med tidigt debuterande typ 2 diabetes vid 10–25
års ålder mellan åren 2000–2014 i NDR. I en jämförelse över tid så hade de med tidig typ 2 diabetes debut signifikant högre risk att utveckla njur- och ögonkomplikationer, trots lägre HbA1c över tid, jämfört med unga individer med typ 1 diabetes med samma sjukdomsduration [3].

Våra resultat stöder tidigare studier som påvisat att tidigt debuterande typ 2 diabetes är en allvarlig sjukdom och behöver aktiv behandling med fokus på samtidigt förekommande sjukdomar och kardiovaskulära riskfaktorer.

1. Ek, A.E., et al., High prevalence of prediabetes in a Swedish cohort of severely obese children. Pediatr Diabetes, 2015. 16(2): p. 117-28.
2. Hagman, E., A.E. Ek, and C. Marcus, Insulin function in obese children within the low and high ranges of impaired fasting glycemia. Pediatr Diabetes, 2019. 20(2): p. 160-165.
3. Ek, A.E., et al., Microalbuminuria and retinopathy in adolescents and young adults with type 1 and type 2 diabetes. Pediatr Diabetes, 2020. 21(7): p. 1310-1321.

SFD/SFSD 8
Årets prekliniska diabetesavhandling
Ali Mahdi

Bakgrund
Antalet patienter som diagnostiseras med Typ 2 Diabetes (T2D) ökar stadigt och står för en stor andel av kardiovaskulära komplikationer. Endoteldysfunktion representerar en tidig störning i utvecklingen av
ateroskleros och föregår kliniska tecken på kärlsjukdom. Patofysiologin som bakom endoteldysfunktion vid T2D är multifaktoriell och komplex men kännetecknas av minskad biotillgänglighet av vasodilatorn kväveoxid (NO) och en obalans mellan reaktiva syreradikaler (ROS) och anti-oxidanter vilket orsakar ett tillstånd av oxidativ stress. Arginas utgör en viktig regulator av NO och ROS genom att konsumera NO-substratet L-arginin.
Kardiovaskulära komplikationer till följd av coronavirus-sjukdom 2019 (COVID-19) har också skapat en stor klinisk börda och utmaning.

Erytrocyter har länge betraktats som oskyldiga åskådare, med främsta syftet att transportera näring och deras primitiva men fundamentala roll i gasutbytet. Emellertid har forskning påvisat en viktig roll för dessa celler för modulering av kärltonus genom deras fascinerande förmåga att frisätta NO och deras högt utvecklade anti-oxidativa försvar. Studier har fastslagit att strukturen och funktionen av erytrocyter är störd, inte bara vid kronisk inflammation som vid T2D, utan också vid akut inflammation vid COVID-19. De funktionella konsekvenserna av dessa förändringar har dock ej kartlagts i detalj.

Syfte
Att belysa betydelsen av erytrocyten som en viktig mediator av kärlskada vid T2D och COVID-19.

Metoder och resultat
I Studierna I och II, påvisades att ex vivo inkubationer av arteria mammaria interna eller aortaringar från råtta med erytrocyter från patienter med T2D resulterade i en nedsatt endotelberoende relaxation (EDR) utan att påverka endoteloberoende relaxation (EIDR). Mekaniska experiment inkluderande expression och enzymatiska analyser påvisade att denna försämring berodde på ökad arginasaktivitet och ROS inklusive väteperoxid och peroxynitrit.

I Studie III studerades effekten av arginashämning in vivo hos patienter med T2D före och efter förbättring av glykemisk kontroll med hjälp av venös ocklusionspletysmografi. Två timmars intra-arteriell infusion av arginashämmaren Nω-hydroxi-nor-L-arginin förbättrade markant endotelfunktionen i underarmen både vid nedsatt glykemisk kontroll och efter förbättring av glykemisk kontroll fyra månader senare.

I Studie IV samlades erytrocyter från patienter med T2D före och efter förbättring av glykemisk kontroll för att utröna effekten av dysglykemi på erytrocyt-medierad endotelfunktion. Graden av endoteldysfunktion inducerad av erytrocyter var lika påtaglig vid båda tillfällena.

I Studie V var mikrovaskulär endotelfunktion in vivo markant nedsatt hos patienter med COVID-19, både i den akuta fasen av infektionen och vid fyra månaders uppföljning. Erytrocyter från patienter med COVID-19 endast i den akuta fasen försämrade markant både EDR och EIDR genom ökad produktion av arginas och ROS samt minskad NO.

Slutsatser
Dessa studier har identifierad erytrocyten som en ny viktig mediator av endoteldysfunktion hos patienter med T2D (oberoende av glukosnivåer) och COVID-19 genom ändrad aktivitet av arginas och ROS. Modulering av dysfunktionella erytrocyter och de störda signalvägarna kan utgöra ett tidigare förbisett farmakologiskt verktyg för att förbättra kärlkomplikationer vid akut och kronisk inflammation.

SFD/SFSD 9
FEASABILITY OF HOME CAPILLARY BLOOD SAMPLING AND SCREENING FOR TYPE 1 DIABETES, CELIAC DISEASE, AND AUTOIMMUNE THYROIDITIS IN A GENERAL PEDIATRIC POPULATION: TRIAD STUDY
Neele Bergemann, Alexander Lind, Maria Scherman and Daniel Agardh

Objectives: To screen a general pediatric population for autoantibodies associated with TRIAD-diseases including type 1 diabetes (T1D), celiac disease (CD), and autoimmune thyroiditis (AIT), and evaluate the feasibility of home capillary blood sampling for future large-scale screening.

Methods: 20.000 of 68.000 children aged 6-9 years or 13-16 years, from the Skåne county in south Sweden, were randomly selected and invited to take a capillary blood sample at home. Samples were sent by regular mail and analyzed for the four major T1D autoantibodies (IAA, GADA, IA-2A and ZnT8A) as well as
autoantibodies associated with CD and AIT. Seropositive children were asked to leave a confirmatory sample and children whose seropositivity could be reproduced were referred to a pediatrician.

Results: As of May 4th 2022, 3500 of 19.994 invited children (17.5 %) gave informed consent to screening and 2270 (11.4 %) successfully left a blood sample for analysis. No severe adverse event was reported. Out of 1646 analyzed samples, 209 (13 %) were positive for >1 autoantibodies and 65/1646 (3.9 %) had T1D autoantibodies. GADA positivity was 2.2 %, IA-2A was 0.49 %, IAA was 2.2 % and ZnT8A was 0.49 %. Four of 1646 individuals were positive for all four T1D autoantibodies (0.24 %), 3/1646 (0.18 %) were triple positive, 6/1646 (0.36 %) were double positive and 52/1646 (3.16 %) single positive. In summary, 0.79% were multi-positive for T1D autoantibodies.

Conclusions: Home capillary blood sampling is a feasible and safe procedure to obtain samples in children. The prevalence of T1D autoimmunity was higher than expected in the general pediatric population possibly due to higher participation rate with children having a first-degree relative with one of the TRIAD diseases.

SFD/SFSD 10

Intermittent fasting by the 5:2 diet is feasible and improves risk factors for cardio-vascular disease equally in type 2 diabetes and overweight subjects without diabetes.
Anton Hellberg, Neda Rajamand EkbergMichaela Sundqvist, Ingeborg Eriksson, Angelica Linden Hirschberg, Sergiu-Bogdan Catrina, Kerstin Brismar

Background: Adherence to weight reducing interventions is often poor. However, one that recently has gained popularity is intermittent fasting (IF) e.g. the 5:2 diet.

Aim: To evaluate the feasibility and effects of the 5:2 diet on weight, metabolic and hormonal risk markers for cardiovascular disease (CVD) and glycaemic control in overweight and obese subjects with and without type 2 diabetes (T2D).

Methods: 104 overweight and obese individuals were screened and 97 of them were recruited to the longitudinal study; 35 with T2D not treated with sulfonylurea (SU) or insulin and 62 weight and waist matched subjects without diabetes (controls). The participants followed the 5:2 diet (two days/week on a 500 (women) or 600 (men) kcal menu) for six months. Anthropometric data, blood pressure and metabolic risk factors for CVD were collected at baseline, 6, 12 and 26 weeks. Mixed model ANOVA was used for exploring changes in biomarkers over time. P < 0.05 was significant. Significant results are reported (mean and CI). Results: Only four participants discontinued the study before the final visit at 6 months. A significant weight loss of 4.12 (4.91 - 3.33) kg (4.9%) and 5.25 (6.28 - 4.23) kg (6.4%) was observed in controls and T2D, respectively. HbA1c decreased -3.46 (-1.69 to -5.22) mmol/mol in the T2D group. In both controls and T2D there was a significant decrease in waist circumference -3.75 (-2.82 to -4.67) and -5.46 (-4.26 to -6.66) cm, respectively, trunk fat %, -2.18 (-1.39 to -2.98) and -2.69 (-1.65 to -3.72) systolic -4.42 (-0.78 to -8.06) and -6.79 (-2.01 to -11.57) mmHg and diastolic blood pressure-3.15 (-0.87 to -5.42) and -3.70 (-0.68 to -6.72) mmHg, respectively. Waist circumference decreased significantly more in T2D compared to controls by -1.72 (-0.45 to -2.98) cm. Glycemic control improved significantly. Age-adjusted IGF-I (IGF-1 SD) and IGF binding protein-1 (IGFBP-1) increased in the T2D group. Adiponectin increased in both groups. Conclusions: The 5:2 diet was feasible to follow for 6 months with low drop out and was an effective method to lose weight and improve metabolic and hormonal CVD associated risk factors in overweight and obese subjects with and without T2D. These observations support previous studies that this dietary method can be recommended to patients with T2D not treated with SU or insulin. SEF 1 Öka tryggheten och delaktigheten genom informationsfilmer förhypertyreospatienterna
Agneta Lindo, Yvonne Malmsten, Maria Claesson, Konstantinos Dalakas, Zoi Mamasoula, Emma Viskari, EvaEkerstad, Helena Filipsson Nyström, Dimitrios Chantzichristos

BAKGRUND

Patienter med hypertyreos remitteras till specialistvård. Första besöket kan dröja flera veckor och är enorolig tid för patienten. Först då diskuteras orsak, behandling, hur sjukdomen påverkar livet och vissinformation ges skriftligt. Det är mycket information på kort tid som inte är standardiserad. Ur patientens perspektiv kan det upplevas svårt att ta in all information pga att sjukdomen kan ge en kognitiv påverkan. Urett vårdperspektiv ser vi vikten av att kunna frigöra tid för att kunna individanpassa vården på ett bättre sätt. I den nationella arbetsgruppen hypertyreos och i det regionala processteamet hypertyreos i Västra Götaland (VGR) har vi identifierat behovet att minska överlastning av information, öka tryggheten och ökamöjligheten för patienten att vara delaktig i sin vård.

SYFTE

Vårt mål är att ge generell information om hypertyreos till alla patienter som är vetenskaplig, lättförståeligoch ger en bas för individanpassad information vid besöket. Filmerna lämnas ut innan patienterna kommertill mottagningen för att hen skall kunna förbereda sig inför sitt besök och filmerna kan ses flera gånger.

METOD

Vi har bildat en multidisciplinär grupp som kommer att producera tre korta filmer om hypertyreos. Dessakommer att läggas ut på 1177:s funktion Stöd och Behandling. En film handlar om diagnostik av hypertyreos,en om behandling och en om omvårdnad. Innehållet tas fram i ett samarbete mellan patientrepresentanter,kommunikatör, sjuksköterska och specialistläkare på flera sjukhus i VGR. Länk till filmerna kommer skickas tillpatienterna i förväg i samband med kallelsen och kommer även att kunna skickas till närstående.

RESULTAT

Manus på de tre filmerna är under bearbetning inom gruppen. Centrum för Digital Hälsa kommer att hjälpatill med produktion av filmerna och med funktionerna via Stöd och Behandling portalen i 1177. Gruppens

målsättning är att filmerna blir klara för användning i hela VGR 1 juni 2022 och kunna användas av allaregioner i Sverige.

DISKUSSION

Det nya arbetssättet hoppas vi kunna leda till ökad kvalitet på vården för patienter med hypertyreos. Genom att vara bättre förberedd och informerad inför nybesöket gör att information kan individanpassas mer ur patientens behov. Vilket leder till en tryggare patient genom vårdkedjan. Närståendedelaktighetenökar genom att filmerna kan delas med närstående. Arbetssättet kommer också att frigöra tid för vårdpersonal genom att patienten känner sig välinformerad och trygg med vården.

SEF 2
Tyreoideasjuksköterska – behövs det?
Agneta Lindo, Helena Filipsson Nyström

Bakgrund

Inom tyreoideasjukdomar handlägger specialistmedicin framför allt patienter med hypertyreos. Vi serett behov av upprepad information och stöd till den här patientgruppen där ångest, minnessvårigheter,uttröttbarhet och sämre koncentration är en del av sjukdomsbilden. Det kan vara svårt att ta tills sig

informationen på nybesöket, vilket leder till flera kontakter för patienten och mer tid för vårdpersonal som tas från övrig verksamhet. Dessutom möter inte läkarbesöket alla behov patienterna har kring omvårdnad,viktförändringar, mående och livsstilsfaktorer. Tiden tills nästa besök kan upplevas lång.

Syfte

Vi vill skapa trygga patienter som är insatta i sin sjukdom, men också effektivisera vården för patienten och vinna tid för vårdpersonal. Dessutom vill vi att patienterna skall få en bättre upplevelse genomvårdförloppet och förhoppningsvis ett bättre slutresultat.

Metod

Vården för hypertyreos syftar till bättre somatisk funktion, psykisk hälsa, ökad social funktion, bättrelivskvalitet och sjukdomsupplevelse. Att uppnå detta behöver patienten bli trygg, lyssnad på, mötasav kunnig personal och ha god egenkunskap för att öka genomförbarheten av behandlingen. Införa

tyreoideasjuksköterska ger ett strukturerat stöd för patienten, möjlighet att lyfta omvårdnadsaspekter och haen fast vårdkontakt.

Resultat

Det nationella vårdprogrammet för hypertyreos tar utgångspunkt i att möta patientens behov, för attharmoniera vården i landet och ge förutsättningar för en jämlik vård. En sjuksköterska med specifiktyreoideakompetens i likhet med diabetessjuksköterska, med fokus på att optimera patientens färd genom sinsjukdom har bedömts som den insats som ger störst enskild nytta för att uppnå slutmålen av den nationellaarbetsgruppen hypertyreos. En trygg patient ger färre extra samtal till vårdpersonal och är tidsbesparandesamtidigt som det ger en bättre patientupplevelse.

Diskussion

Specialistsjuksköterskor är ett välbeprövat koncept, är kostnadseffektivt, ökar livskvalité och välbefinnandetför patienten. Tyreoideapatientgruppen har ej varit uppmärksammad tidigare och har till följd av sinasjukdomskarakteristika ett specifikt och klart uttalat behov. Nationella vårdprogrammet för hypertyreosantas till hösten 2022 och där trycker vi särskilt på vikten av kontaktsjuksköterska med fördjupadtyreoideakompetens. Tyreoideasjuksköterskekonceptet bör genomföras i alla regioner men kan starta somen pilot så att erfarenheter kan överföras till andra mottagningar.

SEF 3
Uppsala model of clinical management of pancreaticoduodenal disease in multipleendocrine neoplasia type 1: Results from the long-term follow-up
 
Bajic Duska, Kjaer Josefine, Welin Staffan, Norlén Olov, Öberg Kjell, Hellman Per, Crona Joakim, Stålberg Peter,Skogseid Britt

Background: The Uppsala model of MEN1 pancreaticoduodenal neuroendocrine tumor (P-NET) managementaims at early diagnosis lifelong malignancy prevention balanced by preserved endocrine function andavoidance of unnecessary complications.

Aim: The aim was to evaluate malignancy-free and overall survival as well as complication rates after P-NETsurgery in MEN-1 patients treated according to our model.

Patients and methods: Of all 160 MEN1 patients treated at Uppsala University Hospital 119 (74%)were found to have P-NETs. The mean follow-up after P-NET diagnosis was 13 ± 9 years. Patientswith hormonal syndromes or tumors of ≥1 cm in diameter were considered for pancreatic surgery. Fifty- nine patients were diagnosed early and treated according to the Uppsala model (group A),whereas

60 patients had already been diagnosed with P-NETs exceeding 1 cm upon referral to our clinic (group B).

Results: Mean follow-up time after P-NET diagnosis for group A was 13, 1 ± 8 years and for group B 13, 1 ± 10years. Thirty-six (61%) patients in group A and 44/60 (73, 3%) patients in group B underwent surgery for P-NET.Three patients in group A (5%) and 36 (60%) in group B developed metastases during follow-up. None of the patients in group A died from progressive P-NET, whereas in group B 10/60 (16, 7%) have succumb totheir P-NET disease.

Conclusion: The results from our long-term follow-up show that Uppsala model of MEN1 pancreaticmanagement, i.e., early diagnosis and surgery of tumors of 1 cm in diameter, is safe and preventsdevelopment of metastatic disease as well as pancreas-related deaths.

SEF 4
Cognitive Interference Processing in Adults with Childhood CraniopharyngiomaUsing Functional Magnetic Resonance Imaging
Daniel Svärd, Cecilia Follin, Sigridur Fjalldal, Robin Hellerstedt, Peter Mannfolk, Johan Mårtensson, PiaSundgren, Eva Marie Erfurth

Purpose: To assess cognitive interference processing in adults with childhood craniopharyngioma (CP), withand without hypothalamic injury, respectively, in terms of behavioral performance and functional magneticresonance imaging (fMRI) activity, using the multi-source interference task (MSIT).

Methods: Twenty-eight CP patients (median age 34.5 [29.0-39.5] years) were investigated at median 20.5

(16.3-28.8) years after treatment with surgical resection and in some cases additional radiotherapy (n = 10) andcompared to 29 matched controls (median age 37.0 [32.5-42.0] years). The subjects performed the MSIT duringfMRI acquisition and behavioral performance in terms of response times (ms) and accuracy performance (%)were recorded.

Results: The MSIT activated the cingulo-fronto-parietal (CFP) attention network in both CP patients andcontrols. No differences were found in behavioral performance nor fMRI activity between CP patients(interference effect 333.9 [287.3-367.1] ms and 3.1 [1.6-5.6]%, respectively) and controls (309.1 [276.4-361.0]ms and 2.6 [1.6-4.9]%). No differences were found in behavioral performance nor fMRI activity between the

two subgroups with (332.0 [283.6-353.4] ms and 4.2 [2.3-5.7]%, respectively) and without hypothalamic injury(355.7 [293.7-388.7] ms and 2.1 [1.0-5.2]%, respectively), respectively, and controls.

Conclusion: Adults with childhood CP performed cognitive interference processing equally well as controlsand demonstrated no compensatory fMRI activity in the CFP attention network compared to controls. Thiswas also true for the two subgroups with and without hypothalamic injury. The results can be useful to bettercharacterize this condition, and to optimize treatment and support for these individuals.

SEF 5
Kontinuerlig glukosmätning med Freestyle Libre under postoperativ vård efterpankreatikoduodenektomi
Katarina Fagher

Bakgrund:

Användningen av kontinuerlig glukosmätning med FreeStyle Libre intermittent scanning (isCGM) inom

slutenvården är inte tillräckligt studerad, och det finns frågetecken kring tillförlitlighet och säkerhet vid vissa situationer (tex vid hypotension, hypoxi och vid behandling med intravenös nutrition (TPN). Det är vanligt att patienter som genomgår pankreatikoduodenektomi (Whipple operation) utvecklar hyperglykemipostoperativt, framför allt under behandling med TPN, och inte sällan dröjer det innan normoglykemi uppnås med subkutan insulinbehandling. Postoperativ hyperglykemi har i tidigare studier varit associerat med bådeförlängd vårdtid och ökad risk för komplikationer. Syftet med denna studie var att undersöka om FreeStyle Libre isCGM kan vara ett tillförlitligt och säkert komplement för glukoskontroll, under behandling med insulininfusion under postoperativ vård efter pankreatikoduodenektomi.

Metod:

Patienter med eller utan diabetes, som genomgick Whipples operation vid Skånes Universitetssjukhus i Lundscreenades prospektivt för inklusion i studien. Postoperativt kontrollerades glukos både kapillärt (HemoCue point-of-care (POC)) och med FreeStyle Libre 1. Alla patienter erhöll TPN och vid POC-glukos> 7 mmol/lpåbörjades insulininfusion, som titrerades enligt ett protokoll med målet att bibehålla glukos mellan 7-10 mmol/l. Kapillär provtagning genomfördes minst var fjärde timme, samt vid isCGM värde utanförintervallet 7-10 mmol/l.

Studiens syfte var att utvärdera isCGM´s tillförlitlighet genom att jämföra medelglukos, samt att beräkna median absolut relativ difference (MARD, %) under de fem första postoperativa dygnen (POD1-5).Säkerhet utvärderades genom att alla hypoglykemier dokumenterades och analyserades.

Resultat:

2346 tidsmatchade kapillära POC/isCGM värde från 88 patienter analyserades i studien. Medelglukosvar lägre med FreeStyle Libre (7.3 ± 2.3 mmol/l) jämfört med POC (8.8 ± 2.1 mmol/l, p < 0.001), se figur.MARD beräknades till 17.8% (IQR 10.2-26.7), med högst MARD (28.6%) vid glukos <5mmol/l. 4.5% av alla isCGM-värde låg <3.9 mmol/l, men av dessa kunde enbart 6 stycken konfirmeras kapillärt,och inget värde låg <3.0 mmol/l. Konklusion: FreeStyle Libre isCGM synes vara säkert att använda för att minska behovet av kapillär testning, underpågående insulininfusion hos stabila patienter som genomgått pankreatikoduodenektomi. FreeStyle Libre visaremellertid signifikant lägre glukosvärde, och bör enbart användas som ett komplement till kapillär testning. SEF 6 Comparison between thyroid stimulating immunoglobulin and TRAb inmanagement of Graves’ disease
Selwan Khamisi, Martin Lundqvist, Anders Larsson, Britt Edén Engström, F Anders Karlsson andÖsten Ljunggren

Graves’ disease (GD) is an autoimmune disorder in which TSH-receptor antibodies (TRAb) bind to the TSHreceptor (TSH-R) inducing hyperthyroidism. The TSH-R contains a large extracellular domain that presentsepitopes for a variety of autoantibodies, including thyroid stimulating immunoglobulins (TSI) and thyroidblocking immunoglobulins. TSI bind to the TSHR and mimic TSH stimulation of the thyroid gland. Graves´orbitopathy (GO) occurs due to stimulation of TSH-R in orbita. In a recent prospective study, a cohort of 30patients, TRAb levels were not significantly correlated to GO. We have now analyzed TSI in the same cohort toinvestigate whether it is a better marker to predict, and follow-up GO.

Materials and methods

30 consecutive patients with newly diagnosed GD were given antithyroid drug methimazole with thyroxinefor up to 24 months. 17 patients had GO, 11 had it at diagnosis while 6 developed GO during treatment.

Results

At baseline (n = 30) TSI and TRAb were both correlated to fT3, P=0.01 (R²=0.40) and 0.02 (R²=0.44)respectively. TSI was highly correlated with TRAb across all visits and treatments (R²=0.83, p-value <0.0001).TSI and TRAb did not differ significantly between GO and non-GO patients neither for visit v1 (GO n=11), norat any of the follow-ups (GO n=17). Conclusion TSI was highly correlated to TRAb in Graves´ disease at diagnosis and during 2 years follow up. No difference in TRAb or TSI levels between GO and non-GO group neither at diagnosis nor at follow-up. In this study TSI was not a better markerthan TRAb in management of GO. [/av_textblock] [/av_one_full]